Jag vet, att en dag, kommer jag att må bra. Jag vet det. Jag vet det. Att leva med anorexia är inte det lättaste. Jag över reagerar på precis allt och det är svårt att förstå sig på mig. Under alla dessa år så har jag tappat vänner på vägen, just på grund av att ingen riktigt kunde förstå sig på mig. Nu, idag, när jag är 18, så trodde jag att människorna i min omgivning skulle växa upp med mig, men de verkar ha stannat och det finns fortfarande ingen som förstår. Visst, mamma kan jag alltid räkna med. Men hur mycket ska hon klara av? Borde jag inte bli frisk snart, för mina medmänniskors skull? Jag kämpar var dag, ältar minnen och förnekar ångest. Jag ska fortsätta att kämpa, jag ska gå till botten med denna sjukdom, detta monster! Jag ska, jag ska. Jag ska!
Jag saknar mig själv, jag existerar inte på alla plan. Just nu känner jag mig tom, och jag vill inte att det ska vara så.
"Give me some time to calm down, and I know I will be fine."
